Bli en mästare

på det du vill, kära barn.

Du kan göra vad du vill, inget är omöjligt.
Om du har hälften av din pappas vilja och
använder den vid rätt tillfälle, så klarar du ALLT!

Se till att du lär dig saker som behövs i livet.
Viktiga saker, bra saker och smarta saker.
Lösa problem och komma på hur man gör diverse
enkla lösningar på svåra problem är inte alla förunnat
har jag märkt genom åren, så se och lär och fråga mycket.

Oviktiga saker, misstag och erfarenhet får du på köpet.
De är, liksom mycket annat, en del av livet men LÄR av de!

Var uppmärksam på omvärlden, men bli inte som alla andra.
Var en "färgklick" i den grå massan: UNIK
Jag brukar säga till din mamma: "Om alla andra hoppar från
ett stup, var då den som tittar på, hoppa inte du också."

Din gamle far ska lära dig allt han kan och hoppas du snappar
upp en del av det. Det kan vara bra att kunna klara sig på egen
hand ibland. Men vad du än väljer att bli bra på, så ser jag
gärna att du går din egen stig genom livet, långt ifrån mina
fotspår. För den stigen leder inte till rikedom. Sikta högt och
landa halvvägs eller högre!

Det är ett privilegium att få se dig växa. Varje dag.
Jag längtar tills du är vuxen, men vill samtidigt stanna tiden.
Jag vet att när du blir äldre blir samtidigt jag förlegad.
Jag hoppas ditt liv blir fyllt av glädje och underbara saker.
Och vad du än gör, glöm inte bort att du alltid har pappas stöd!

Jag älskar dig, min "liten"

Ibland, men bara ibland...

...så känns det som om jag vill ge upp.
Bara släppa allt och ge upp helt.

Stress, slit, förseningar, problem...
Det hopar sig och flera saker händer samtidigt.
Hur går man vidare? Hur ska jag orka fortsätta?

För att ge någon form av förklaring:
Vi bor i ett hus en bit utanför stan.
Värme och varmvatten är helt styrt av en vedpanna, d.v.s
man eldar upp varmt vatten för att duscha och få värme inne.
Vi har egen brunn och eget avlopp. Alltså inte kommunalt vatten.

Man ska normalt sett ligga en säsong FÖRE med vedförrådet.
Alltså, den ved jag ska använda vintern 2010 ska vara kapad, kluven
och sedan ligga och torka från vintern 2009 till 2010.

Om något händer med avlopp eller vatten så får man åtgärda det själv
eller ringa en firma som tar hyffsat bra betalt för att fixa felet.

När jag nu, i skrivande stund, ligger ett år EFTER med vår ved,
stoppet i toan är ett faktum trots desperata försök att ordna det själv
och jag är ensam med barnen...
Dessutom är det nära att snön kommer och jag har en del bestyr att ordna
innan jag kan ploga den. Vedskjulet är nästan färdigbyggt, men inte riktigt.
Vinterdäck ska på 2 av 3 bilar till. Skulle behöva rensa stuprören innan det fryser.
Två rum ska målas om. Det ena är nästan klart. Jag har flera träd som
ligger fällda i väntan på att bli ved och har ett par kvar att fälla åt en granne.
Lillpojken, som är min styvson och bor hos oss på heltid, är nu 1 år och 10 månader.
Han är både högt o lågt, petar på allt, pratar, skriker, gråter, skrattar, leker.
Kräver 100% av min tid. Olyckor händer lätt.
Mat ska han ha och välling emellanåt.

Sen har jag ju en dotter också.
När har jag tid för henne?
Hur i hela helvete orkar man? När ska jag få känna att jag är tillräcklig för henne?
Finns jag där när hon behöver mig?

En vanlig dag...

...kan bli en mardröm.

Jag kan helt plötsligt slås av en ond tanke.
Tanken kan vara: "tänk om jag skulle tappa
dig när du ska ur badkaret" eller "tänk om
du blir påkörd när du är lite äldre" eller
"tänk om du möter en våldtäktsman".

Överallt lurar dolda faror!
Kommer jag någonsin att våga släppa ut dig
i vår förrädiska, våldsamma och olycksdrabbade värld?

Jag vet att jag någon dag blir tvungen,
men en liten del av mig hoppas att vi ska
slippa komma dit. Du är ju så liten och
söt, sårbar och oskyldig, ömtålig och go.

Uttrycket: "En förälder ska aldrig behöva
begrava sitt barn" har etsat sig fast i mitt
huvud och vägrar lämna det.
Tänk att en elak, hatisk och jävlig figur som
jag ska oroa mig för något så litet.
Men jag ÄR verkligen livrädd att något
ska hända...
Vill inte ens gissa vart mitt huvud skulle
ta mig då.

Hur kan föräldrar släppa taget om sina barn
och låta de upptäcka världen på egen hand?
Är det ens fysiskt möjligt?

Jag älskar min dotter och skulle göra precis
VAD SOM HELST UTAN ATT BLINKA
för att skydda henne och jag hoppas innerligt
att jag finns där om och när du behöver mig!
Min Bianca, min "liten" pappa älskar dig

Den oätbara "kräftan"

Idag hade jag en obehaglig klump i magen.
Skulle in till sjukan och kolla upp ett
födelse-märke som nyligen tillkommit.

Normalt sett så har jag barn runt omkring
som upptar tiden eller nåt att göra i övrigt.
Men när jag satt helt själv hos min mor
och bara hade mina tankar och insåg
vad som var det värsta tänkbara scenariot
så blev jag riktigt orolig.
Det händer inte ofta att jag är rädd
eller nervös, men nu kändes det inte bra.

Jag har ju hört om cancer många gånger
och det är inget jag vill prova ha.
På kort tid hann tankarna rusa igenom
liv och framtid. Barn, bilar, sjukhus,
otrohet, katter, föräldrar...

Ja, livet är skört och inget jag vill kasta
bort. Jag har redan skickat flera år åt
helvete på sånt som inte betytt något,
så det blev en rask tankeställare.

Med facit i hand så vet jag ju att det inte
var något farligt, men huvudet är kvar på
"tänk om..."

Tänk att det ALLTID är nåt skit som ska
ligga och jaga i hasorna!

Barn, slagsmål och inre konflikter

Nu var det ett tag sen, men här kommer
några av tankarna som har snurrat runt i huvudet.

Även fast jag har min dotter i närheten varje dag
så känns det inte som om det är tillräckligt.
Hon kan ge mig leenden och vara jätteglad,
men i nästa sekund så är hon alldeles tröstlös.
Och då mår pappa skit!
Oftast är det bara mammas tutte som duger...

Jag vet att hon bara är 2 månader och för liten
för att förstå vad jag säger och gör. Hon verkar
bara förstå mat, ny blöja och sova.
Så jag hoppas att min "distans" som jag inbillar
mig försvinner när hon växer.

Nu något helt annat.
När jag växte upp och under större delen av mitt
"vuxna" liv, så har det varit mycket stök, bråk och
osämja (milt uttryckt). Jag har sett och hört hur
familjemedlemmar blivit kallade ord som "hora,
fitta, idiot" och annat otrevligt. Har även sett hur
slag utdelats och spott hamnat i ansiktet i ilskan.
Mer än en gång har jag själv varit delaktig och
både hotat att ta liv och slagits.
Hur kan jag då vara en ansvarig familjefar idag?

Ja, hur fan kan jag vara det???
Är jag det?
Jag vill säga att idag har jag hittat det som för
mig känns som ett hem, den plats jag var ämnad
att leva resten av mitt liv på. Jag har mina barn,
min fru och våran gård med alla saker att pyssla med.
Så varför växer en "knöl" inom mig?
Varför går jag och väntar på nästa stora nederlag?
Jag undrar om all ondska jag sett och gjort har rotat
sig så djupt att jag inte blir av med den...
Jag har sett saker som de flesta i den så kallade
"civiliserade" världen aldrig får se.
Och alla brutna löften som jag fick tillsammans
med otrohet och andra svek, har de gjort att jag aldrig
kommer att finna ro i mitt sinne?

Kanske måste jag öppna den ventil jag har som är märkt
med orden "hat & våld" nån gång ibland enbart för
att just ventilera min ilska. Bara öppna på glänt,
inte som förr och låta allt strömma ut.
Det kanske räcker med en sandsäck och ett par boxhandskar?

Jag brukar använda uttrycket:
"Det går inte att piska ränderna ur en tiger."
Fan vet om det inte är mig själv jag ser varje gång jag
säger det? Kan jag någonsin ändra mig och bli den man
och far som jag vill vara?
Eller är jag redan det utan att veta om det och mitt inre
bara gör rebelliska försök att komma fram igen?
Jag vet att det är fel att säga, pappa, men jag önskar att
du hade varit mer lugn ibland och jag ärvt det av dig
istället för kort stubin och hetsigt humör.
Vi kunde prata om mycket, men sällan om vad vi sagt
och än mindre vad vi gjort mot varann och mot andra.
Det slutade väl mest med att vi startade nya konflikter.

Förlåt, pappa, men jag vill vara mer som Bosse.
Där jävlar har du en man som du borde haft som
förebild istället för en hårdnackad figur som farfar!
Måtte jag inte följa i era fotspår på den biten...

Liten tar tid

Inte var man direkt aktiv på bloggen sen
dottern föddes.

Fast det är klart, det finns ju viktigare saker
att göra. Som att leva och umgås med barnen t.ex.
Jag har helt enkelt inte tid att sitta vid datorn
lika mycket nu. Har bara startat min egen burk
3 gånger sen dottern dök upp.
Får låna fruns medan hon gör annat.

Önskar jag hann kladda ner lite tankar emellanåt,
för det är mycket jag vill skriva om.
Men, men... Det är som det är och jag väljer tid
med barnen framför datorn vilken dag som helst!

Medan jag ändå sitter här så...
Holy crap, vad min liten växer!
Dagarna bara drar iväg, snart är hon väl 5 år.
Många säger att hon liknar mig, men det enda som
jag kan säga säkert är att hon har min ögonfärg.
Hennes 3 syskon har mammas ögonfärg.
Man får väl se vad hon antar för skepnad tids nog.

En sak vet jag dock:
Jag älskar min liten vilken form hon än är skapt i.
Och ett stort tack till frun som gett mig det vackraste
jag någonsin fått.

Min dotter

Nu har du funnits hos mig i 9 dagar.
Men det känns som om du varit här
mycket längre, att jag aldrig varit
utan dig.

Du är som den sista biten i mitt livs
pussel, det som gjorde allt komplett.
Jag försöker att sätta ihop vettiga
meningar med hur jag känner för
dig, men vet inte om det är möjligt
att i skrift få fram det som finns
under min yta.

Jag älskar dig, Bianca.
Mitt barn, min "liten"

Det spökar...

...fast inte på ett dåligt sätt.

Hemma hos oss händer många konstiga
fast harmlösa saker. T.ex. knak i golv,
steg i trappan, dörrar som öppnas.

Det tisslas om att det skulle vara min
far som är här och agerar skyddsängel
och vill göra mig uppmärksam på saker.

Jag kan till viss del hålla med, men vissa
saker är jag lite tveksam på.
Fast en sak är jag säker på:
Om min far är här och har fått i uppdrag
att vara skyddsängel, så är han inte ensam.
Vi har nämligen haft två stycken änglar här,
fast de är i allra högsta grad levande.
Fruns föräldrar har ställt upp och hjälpt till
med massa saker och det har verkligen
skapat ett inre lugn hos mig.
Jag är så tacksam att de finns!

Så om du är här, pappa, se de inte som
konkurrenter utan en hjälpande hand.
För bättre människor blir nog svårt att hitta...

Ett barn kom idag

Inte vilket barn som helst.
Vårt barn.
Min dotter!
Min efterlängtade lilla tjej.
Idag växte jag.
Idag blev jag stoltare.
Du hamnade i min famn.
Du tog dig rakt in i mitt hjärta.
Min älskade lilla Bianca...

Jag älskar min fru

För att hon står ut med mig på alla sätt.

Jag märker själv ganska ofta att jag ska
göra något som borde ta tio minuter,
men jag är disträ och kommer på sju
sådana uppdrag på rad.
Så jag kan bli ute och greja i flera timmar,
sen tittar jag på klockan och tänker:
Shit, nu är nog älsklingen lagom förbannad!
Går mot huset, fäller in svansen mellan
benen och skäms, öppnar dörren.
Förväntar mig en sur min, men möts
istället av ett leende.

Har flera gånger lyckats sabba saker som
vattenbalja, skottkärra, hinkar och diverse
annat. Tror jag ska få skäll och höra nåt
i stil med: "Det här kostar att köpa nytt!"
Men icke sa Nicke. Ingen sån replik kommer.

Det är så skönt att ha en så positiv fru!
Jag har insett att det är många små saker
som gör livet lättare att leva.
Min fru är en gigantisk del i mitt liv och
gör det så mycket bättre att leva.
Jag älskar dig.

Vips

...så blev det imorgon!

Har tänkt mycket på massor.
Och jag vet inte vad som händer.
Händer något alls eller är det
bara jag som tror att något händer
eller borde hända?

Kan det vara mina nerver inför förlossning
och föräldraskap som stökar till i skallen?

Varför känns det som att något händer
om det inte gör det? Är det något
som sker bakom min rygg eller har nån
form av akut paranoia smygit sig på?

JAG BLIR GALEN OCH INGEN KAN
SVARA PÅ VARFÖR JAG BLIR DET!

Igår, idag, imorgon...

Det går bara runt i huvudet.

När blev allt så annorlunda?
Läste igen massa gamla inlägg i min
egen blogg. Spännande att se vad som
är som det var och vad som ändrats.

Men är allt som det borde vara?

Är vi fortfarande på väg åt samma håll

och har samma känslor för varann?

Jag vet att man efter ett tag kan bli

oense om saker och argumentera o dylikt.

Men har alla funderingar och problem

hittat sina lösningar eller är vi bara så

"insnöade" i rutiner att vi låtsas ha löst

dem och går vidare som om inget hänt,

i väntan på att ett nytt gräl uppstår?

Vad säger du, min kära?

Vågar du prata med mig om ALLT

eller vänder du ryggen till och blir stum?

Jag vet iaf att mitt recept på en lyckad

relation är kommunikation. Och än så

länge har det fungerat även fast vi ser

olika på saker.

För att klargöra:

Från inlägg av en "nykär" till "alldagliga"

inlägg. (Jag borde skriva mer kärleksfullt.)

Har jag blivit en grå och tråkig filur

och har jag förändrats till det sämre?

Pratar vi som vi gjorde i början eller

tar vi en kurva runt alla jobbiga saker

som vi borde prata om?

Jag bara undrar, för jag vill inte att

allt går fel utan att jag fattat varför.

Här sitter jag...

...och tänker på försvunna tider.

Lyssnade på musik och då kom 80-talet in
i huvudet. Sen var det inte långt till -90.

Jag undrar om jag hade det bra då?
Vill minnas att det var bra och att jag hade
roligt, med vissa mindre roliga stunder.
Men man var ung, frisk och hade inga åkommor.
Nu har jag fel på rygg, knän och kroppen över lag.
Småfel, men de gör sig påminda emellanåt...
Sen fick jag ju diabetes -85. Det var ju mindre skoj.
Hann leva 7 år som frisk iaf.
Hur som, jag mådde bra ändå. Kom ju in i tonåren också.
Då blev livet lite vridet och mycket roliga och
knäppa saker hände. Även total-korkade förekom, tyvärr.

Det som sitter i bakhuvet nu är alla "brandmans-lyft" jag
provade på när man var lite packad. En polare var
väldigt imponerad av mina ben: Låren har ju alltid varit
modell muskel på mig. Så ofta när vi drack ville han
se prov på vad jag kunde pressa mig till. Många gånger
blev det dryga 100 pannor på hemgymmet, men några gånger
blev det variant "lyft-alla-i-rummet-samtidigt".
D.v.s tre vuxna människor på ca 65 kilo, två på ryggen och en
i famnen, sen göra knäböjningar. Fy fan, vad smart!
Kan ju säga med facit i hand att mina knän inte är okej idag.

När jag såg min fru för första gången, borde jag gått fram
och sagt nåt i stil med "kärlek startar vid första ögonkast"?
Var jag för feg då eller var det "förutbestämt" att jag skulle
vara utan henne i 14 år till?

Mycket andra saker som susar förbi i skallen också, men
det skulle ta en livstid att berätta om allt.

Så det jag vill få fram är detta:

Av all skit jag gjort och lärt mig, vad vill jag föra vidare
till mitt/mina barn?

Jo: Lev för nuet!
Och LEV, håll inte igen. Var vaken och inte dumdristig,
men VÄNTA INTE med att starta livet. Du, mitt kära barn,
har bara EN chans på vår planet och bara ETT liv.
Lev det väl och ångra inte det du gör!

Två kloka citat:
"Man ångrar oftare sakerna man INTE gjorde än de man gjort."
"Alla människor föds och dör, men långt ifrån alla lever."

Det sistnämnda tycker jag är mer ett livsmotto för mig än ett
citat. Jag har levt. För mig själv.
Nu är det lite annorlunda.
Nu lever jag för min familj. Min fru och barn.
Och när DU blir äldre, kanske du skänker en tanke
på vad en virrig, gammal gubbe skrivit i sin blogg en gång
och inser att DU kanske gjort som jag sagt.
För inom mig tror jag att när "den gamle" levde, ville
han nog säga samma sak till MIG, men han var inte
den pratsamma när det kom till känslor och kärlek.
Vilken tur att den här gamlingen är det.

Vi ses snart, Du lille.
Jag längtar efter dig!

Livets gåtor

Jag är så in i ___ lyckligt lottad!

Tänk att en sån drummel (i brist på bättre ord)
fått en chans att dela mitt liv med dig.

Varför?
Jag undrar dagligen vad jag gjort rätt...

Tänk att allt blev som det blev.
Var det tur, karma eller bara en rad händelser
som gjorde att det blev så här?

Undrar om jag funderar för mycket?
Hur som helst så njuter jag av livet som det är.
Och att vi ska få en liten människa till i familjen!
Så häftigt!

Jag hoppas jag ger dig det du vill ha av mig,
för DU ger MIG allt jag drömt om.
Jag älskar dig så mycket att orden inte räcker till.
Det är därför som jag ibland bara stannar upp
och tittar på dig...

Ytterligare en onödig men rolig lista

1. När gick du upp idag? Strax före 7 tror jag

2. Diamanter eller pärlor? Vad är det för fråga???

3. Senaste filmen du såg på bio? Cornelis

4. Favoritteveprogram: Daemon-tools

5. Vad åt/drack du till frukost? Kaffe följt av mer kaffe

6. Vad är ditt andra namn? Känner vi varann så dåligt...?

7. Din favoritmat? Kött med gojs

8. Vilken mat gillar du inte? Kyckling o brysselkål

9. Favoritchips? De av potatis

10. Vilken är din favorit-CD för tillfället? Brännskivan

11. Vilken bil kör du? Volvo 240

12. Favoritmacka? Mjuk med ost

13. Vilka mänskliga karaktärsdrag, kan du bara inte med? Besserwisser

14. Vilka är dina favoritkläder? Skitiga jobbarkläder

15. Om du fick åka vart du ville på semester? Irland och nåt ställe med varma sjöar

16. Favoritklädmärke? Sånt skit har jag aldrig brytt mig om

17. Var vill du dra dig tillbaka? I sovrummet, typ...?

18. Favorittid på dagen? När jag är som piggast

19. Var är du född? Ur mammas ____. Eller menade du Västerås Lasarett?

20. Vilken är din favoritsport att se på? Cross och rally

21.Coca Cola eller Pepsi? Pepsi MAX

22. Fotboll eller hockey? Är lika oviktiga för mig, ja

23. Är du en morronmänniska eller nattuggla? Tvingad morgonmänniska

24. Pedikyr eller manikyr? Ja tack, bjuder Du? Jag gillar kryddig mat!

25. Några spännande nyheter att berätta för oss? Ja! Menar du nu...?

26. Vad ville du bli när du var liten? Som Joey Tempest. (Vad fan tänkte jag med?)

27. Bästa barndomsminnet? När Pluppo föddes.

28. Varit i Afrika? Ja, många gånger! Dansat hambo med Kunta Kinte och plockat bananer med lejonen. Kramparty med giraffer och slagsmål med piraterna! Nej fan, det var ju Fantomen, inte jag...

29. Varit med om en bilolycka? Ja, minst 3 gånger, därför är jag sån här.

30. Favoritdag i veckan? Inte måndagar iaf! Men fredag är rätt soft

31. Favoritrestaurant? Vita Elefanten i Enköping. (För övrigt den ENDA jag känner till)

32. Favoritblommor? Rosor...

33. Favorit-snabbmatsrestaurang? McD (Ingen smygreklam här inte!)

34. Äger du en cykel? Ja, flera faktiskt. Kom och köp...!

35. Vem fick du senaste mailet från? Facebook

36. Vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort på? Nej, så dum är jag inte

37. Läggdags? Redan? Har ju nyss vaknat...

38. Senaste personen du åt middag med? Min fru

39. Vad lyssnar du till just nu? Mitt namn...? Jaha! Pluppo som tuggar på min häl

40. Favoritfärg? En speciell grön. Och sen lite rosa brevid den...

41. Hur många tatueringar har du? 6 och vill ha fler

En rolig men onödig lista till!

1. Hur gammal är du om fem år? 39...
2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Har bara varit vaken 1 timme, så... lillpojken.
3. Hur lång är du? ca 178cm
4. Vilken är den senaste filmen du sett? 27 dresses
5. Vem ringde du senast? Polisen
6. Vem ringde dig senast? Tarja
7. Hur löd det senaste sms:et du fick? Du har ett missat samtal från Ove.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Beror på...
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? De var gifta tills pappa dog.
10. När såg du senast din mamma? För 2 dar sen
11. Vilken ögonfärg har du? Blå
12. När vaknade du i dag? Ungefär kl 5.30
13. Vilken är din favoritjulsång? Tycker inte om julsånger!
14. Vilken är din favoritplats? DET är ju barnförbjudet!!!
15. Vilken plats föredrar du minst? Fängelse...???
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Här hoppas jag, som miljonär.
17. Vad skrämde dig om natten som barn? Min egen fantasi, kanske...
18. Vad fick dig verkligen att skratta senast? "Pluppo"!
19. Hur stor är din säng? 160x210 tror jag
20. Har du stationär eller bärbar dator? Stationär, så klart! Går ju inte att bygga på en bärbar!
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Utan. Saker händer i mörkret...
22. Hur många kuddar har du i sängen? 2.
23. Hur många landskap har du bott i? 2, södermanland och västmanland.
24. Vilka städer har du bott i? Sala och Eskilstuna. Sen mindre byar...
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Skor på vintern, strumpor inne och gärna barfota på sommarn.
26. Är du social? Ja, ibland
27. Vilken är din favoritglass? Gammaldags gräddglas, som jag inte tål längre :(
28. Vilken är din favoritefterrätt? ??? Ostbollar...???
29. Tycker du om kinamat? Ja, på "Vita Elefanten".
30. Tycker du om kaffe? ABSOLUT!!!
31. Vad dricker du till frukost? Kaffe
32. Sover du på någon särskild sida? Ja, den som frun INTE väljer
33. Kan du spela poker? Oj, ja! Riktigt bra. Speciellt när andra inte är med
34. Tycker du om att mysa/kela? Självklart, vem gör inte det?
35. Är du en beroendemänniska? Ja, kaffoman och annat
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Ja, 3 eller 4 stycken
37. Vill du ha barn? Ja. Och gärna inom ett par månader...
38. Kan du några andra språk än svenska? Ja
39. Har du någonsin åkt ambulans? Hmmm... Ett par gånger kanske
40. Föredrar du havet eller en bassäng? Beror på tempraturen, men havet är skönt.
41. Vad spenderar du helst pengar på? Onödiga saker till bilar och datorer
42. Äger du dyrbara smycken? Ja, 2 st ringar
43. Vilket är ditt favoritprogram på tv? Inte en aning
44. Kan du rulla med tungan? Ja, åt flera håll
45. Vem är den roligaste människan du känner? Fastnade för fruns humor, men Pluppo är god tvåa
46. Sover du med gosedjur? Beror på vad som klassas som gosedjur
47. Vad har du för ringsignal? "Laugh and a half"
48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Ja
49. Vad har du närmast dig just nu som är rött? Kaffemuggen
50. Flirtar du mycket? Nej, aldrig.
51. Kan du byta olja på bilen? Duuuhhh, kan inte alla det?
52. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Nej
53. Vilken var den senaste boken du läste? Koontz's "Frukta ingenting"
54. Läser du någon dagstidning? Nix
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nix
56. Dansar du i bilen? Nej, hur f-n skulle det gå till???
57. Vilken radiostation lyssnade du till senast? Lyssnar på Rockklassiker just nu
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Ett ansikte, tror jag. Övade på skuggning...
59. När var du i kyrkan senast? Pluppos dop
60. Är du lycklig? Ja, det kan man lugnt säga!

Nej, nu har det gått för långt...

mellan inläggen!
Har tänkt göra flera inlägg, men jag har inte haft
tid eller tagit mig tid.

Och nu när jag satt mig och går ut på bloggen, så är
huvudet tomt...

De saker som jag tänker på i första hand som jag skulle
skriva om är min fru och mitt barn.
Jag älskar dig och jag hoppas vi ses snart.
Är ju bara en månad, ungefär, kvar tills jag får se vad som
gömt sig så länge. Mycket spännande!
Det var så länge sen jag såg frun utan en stor "sockis-mage"
också så det kommer bli lite konstigt när hon återtar "normal"
form igen.
*(Börjar undra om gravid ÄR hennes normala form ;) )*

Jag är fortfarande helt övertygad om att det dyker upp
ett litet fruntimmer till, men helt säker ska man väl aldrig vara?
Får helt enkelt vänta och se...

Nu ska jag försöka mig på en sån där rolig lista igen.
Puss o kram, jag älskar dig, frun