Här sitter jag...

...och tänker på försvunna tider.

Lyssnade på musik och då kom 80-talet in
i huvudet. Sen var det inte långt till -90.

Jag undrar om jag hade det bra då?
Vill minnas att det var bra och att jag hade
roligt, med vissa mindre roliga stunder.
Men man var ung, frisk och hade inga åkommor.
Nu har jag fel på rygg, knän och kroppen över lag.
Småfel, men de gör sig påminda emellanåt...
Sen fick jag ju diabetes -85. Det var ju mindre skoj.
Hann leva 7 år som frisk iaf.
Hur som, jag mådde bra ändå. Kom ju in i tonåren också.
Då blev livet lite vridet och mycket roliga och
knäppa saker hände. Även total-korkade förekom, tyvärr.

Det som sitter i bakhuvet nu är alla "brandmans-lyft" jag
provade på när man var lite packad. En polare var
väldigt imponerad av mina ben: Låren har ju alltid varit
modell muskel på mig. Så ofta när vi drack ville han
se prov på vad jag kunde pressa mig till. Många gånger
blev det dryga 100 pannor på hemgymmet, men några gånger
blev det variant "lyft-alla-i-rummet-samtidigt".
D.v.s tre vuxna människor på ca 65 kilo, två på ryggen och en
i famnen, sen göra knäböjningar. Fy fan, vad smart!
Kan ju säga med facit i hand att mina knän inte är okej idag.

När jag såg min fru för första gången, borde jag gått fram
och sagt nåt i stil med "kärlek startar vid första ögonkast"?
Var jag för feg då eller var det "förutbestämt" att jag skulle
vara utan henne i 14 år till?

Mycket andra saker som susar förbi i skallen också, men
det skulle ta en livstid att berätta om allt.

Så det jag vill få fram är detta:

Av all skit jag gjort och lärt mig, vad vill jag föra vidare
till mitt/mina barn?

Jo: Lev för nuet!
Och LEV, håll inte igen. Var vaken och inte dumdristig,
men VÄNTA INTE med att starta livet. Du, mitt kära barn,
har bara EN chans på vår planet och bara ETT liv.
Lev det väl och ångra inte det du gör!

Två kloka citat:
"Man ångrar oftare sakerna man INTE gjorde än de man gjort."
"Alla människor föds och dör, men långt ifrån alla lever."

Det sistnämnda tycker jag är mer ett livsmotto för mig än ett
citat. Jag har levt. För mig själv.
Nu är det lite annorlunda.
Nu lever jag för min familj. Min fru och barn.
Och när DU blir äldre, kanske du skänker en tanke
på vad en virrig, gammal gubbe skrivit i sin blogg en gång
och inser att DU kanske gjort som jag sagt.
För inom mig tror jag att när "den gamle" levde, ville
han nog säga samma sak till MIG, men han var inte
den pratsamma när det kom till känslor och kärlek.
Vilken tur att den här gamlingen är det.

Vi ses snart, Du lille.
Jag längtar efter dig!