Nu var vi där

Idag hände det...

För att börja från början så måste jag ju
erkänna för min älskling att jag hade fel.

Nyfödda kan vara söta och gulliga.
Men jag har svårt att säga att jag har fel...

Hennes son föddes idag och jag har gått
igenom en hel berg-och-dalbana med
känslor!

Oj, vilken åktur!
F-n vad jag blev fast när de lade honom
i min famn! Hur ska jag nånsin kunna
toppa den känslan?

Välkommen, du efterlängtade!

Familjen är bäst

Att känna sig utanför är aldrig lätt.

Och jag kan garantera att det inte
är ett dugg roligt att känna sig
utanför i sin egen familj...

Vet inte varför jag hela tiden drabbas
av de här katastrof-tankarna.
På något sätt har jag fått för mig
att jag ska bli utanför.
Har också haft en massa underliga
drömmar om diverse olika händelser,
bl.a att jag inte skulle få komma in
i förlossnings-rummet.

Jag hoppas att de här tankarna bara är
en fas och att det är övergående.
Eller är det all oro och osäkerhet,
p.g.a att jag inte varit runt ett späd-barn
förut, som nu visar sig?

Vad det än är så vill jag känna mig
trygg i min, om än originella,
kärleksfulla familj igen...

Jag älskar er allihop!

Vad skulle jag göra...

...utan dig?

Allt som är vardag, sånt som
ingen ser som nåt särskilt...
Det är så mycket roligare att
göra med dig och till dig.

Laga mat, handla, titta på TV...

Jag är så överlycklig att få
ha sällskap av dig.
Ett privilegium som är få
förunnat.

Jag älskar dig, min kära fästmö.

Nytt år...

...och ny adress.

Känns bra att vara sambo med
världens bästa kvinna.
Har haft lite körigt med barnen
de senaste dagarna, tyvärr...
Det har tagit rätt hårt psykiskt,
dock mest på min älskling.
Jag mår dåligt när hon är ledsen,
känner att jag inte finns där och
att jag inte är tillräcklig.
Tycker allt är mitt fel o.s.v...

Fan va liten jag blir när jag hör
henne gråta...

Hoppas allt är på rätt köl snart igen
för jag vill att hon ska vara glad jämt!
Jag vill inte känna mig liten och
otillräcklig mer.

Jag vill höra dig skratta!
Älskar ditt skratt och dig.