Barn, slagsmål och inre konflikter

Nu var det ett tag sen, men här kommer
några av tankarna som har snurrat runt i huvudet.

Även fast jag har min dotter i närheten varje dag
så känns det inte som om det är tillräckligt.
Hon kan ge mig leenden och vara jätteglad,
men i nästa sekund så är hon alldeles tröstlös.
Och då mår pappa skit!
Oftast är det bara mammas tutte som duger...

Jag vet att hon bara är 2 månader och för liten
för att förstå vad jag säger och gör. Hon verkar
bara förstå mat, ny blöja och sova.
Så jag hoppas att min "distans" som jag inbillar
mig försvinner när hon växer.

Nu något helt annat.
När jag växte upp och under större delen av mitt
"vuxna" liv, så har det varit mycket stök, bråk och
osämja (milt uttryckt). Jag har sett och hört hur
familjemedlemmar blivit kallade ord som "hora,
fitta, idiot" och annat otrevligt. Har även sett hur
slag utdelats och spott hamnat i ansiktet i ilskan.
Mer än en gång har jag själv varit delaktig och
både hotat att ta liv och slagits.
Hur kan jag då vara en ansvarig familjefar idag?

Ja, hur fan kan jag vara det???
Är jag det?
Jag vill säga att idag har jag hittat det som för
mig känns som ett hem, den plats jag var ämnad
att leva resten av mitt liv på. Jag har mina barn,
min fru och våran gård med alla saker att pyssla med.
Så varför växer en "knöl" inom mig?
Varför går jag och väntar på nästa stora nederlag?
Jag undrar om all ondska jag sett och gjort har rotat
sig så djupt att jag inte blir av med den...
Jag har sett saker som de flesta i den så kallade
"civiliserade" världen aldrig får se.
Och alla brutna löften som jag fick tillsammans
med otrohet och andra svek, har de gjort att jag aldrig
kommer att finna ro i mitt sinne?

Kanske måste jag öppna den ventil jag har som är märkt
med orden "hat & våld" nån gång ibland enbart för
att just ventilera min ilska. Bara öppna på glänt,
inte som förr och låta allt strömma ut.
Det kanske räcker med en sandsäck och ett par boxhandskar?

Jag brukar använda uttrycket:
"Det går inte att piska ränderna ur en tiger."
Fan vet om det inte är mig själv jag ser varje gång jag
säger det? Kan jag någonsin ändra mig och bli den man
och far som jag vill vara?
Eller är jag redan det utan att veta om det och mitt inre
bara gör rebelliska försök att komma fram igen?
Jag vet att det är fel att säga, pappa, men jag önskar att
du hade varit mer lugn ibland och jag ärvt det av dig
istället för kort stubin och hetsigt humör.
Vi kunde prata om mycket, men sällan om vad vi sagt
och än mindre vad vi gjort mot varann och mot andra.
Det slutade väl mest med att vi startade nya konflikter.

Förlåt, pappa, men jag vill vara mer som Bosse.
Där jävlar har du en man som du borde haft som
förebild istället för en hårdnackad figur som farfar!
Måtte jag inte följa i era fotspår på den biten...

Liten tar tid

Inte var man direkt aktiv på bloggen sen
dottern föddes.

Fast det är klart, det finns ju viktigare saker
att göra. Som att leva och umgås med barnen t.ex.
Jag har helt enkelt inte tid att sitta vid datorn
lika mycket nu. Har bara startat min egen burk
3 gånger sen dottern dök upp.
Får låna fruns medan hon gör annat.

Önskar jag hann kladda ner lite tankar emellanåt,
för det är mycket jag vill skriva om.
Men, men... Det är som det är och jag väljer tid
med barnen framför datorn vilken dag som helst!

Medan jag ändå sitter här så...
Holy crap, vad min liten växer!
Dagarna bara drar iväg, snart är hon väl 5 år.
Många säger att hon liknar mig, men det enda som
jag kan säga säkert är att hon har min ögonfärg.
Hennes 3 syskon har mammas ögonfärg.
Man får väl se vad hon antar för skepnad tids nog.

En sak vet jag dock:
Jag älskar min liten vilken form hon än är skapt i.
Och ett stort tack till frun som gett mig det vackraste
jag någonsin fått.