Min dotter

Nu har du funnits hos mig i 9 dagar.
Men det känns som om du varit här
mycket längre, att jag aldrig varit
utan dig.

Du är som den sista biten i mitt livs
pussel, det som gjorde allt komplett.
Jag försöker att sätta ihop vettiga
meningar med hur jag känner för
dig, men vet inte om det är möjligt
att i skrift få fram det som finns
under min yta.

Jag älskar dig, Bianca.
Mitt barn, min "liten"

Det spökar...

...fast inte på ett dåligt sätt.

Hemma hos oss händer många konstiga
fast harmlösa saker. T.ex. knak i golv,
steg i trappan, dörrar som öppnas.

Det tisslas om att det skulle vara min
far som är här och agerar skyddsängel
och vill göra mig uppmärksam på saker.

Jag kan till viss del hålla med, men vissa
saker är jag lite tveksam på.
Fast en sak är jag säker på:
Om min far är här och har fått i uppdrag
att vara skyddsängel, så är han inte ensam.
Vi har nämligen haft två stycken änglar här,
fast de är i allra högsta grad levande.
Fruns föräldrar har ställt upp och hjälpt till
med massa saker och det har verkligen
skapat ett inre lugn hos mig.
Jag är så tacksam att de finns!

Så om du är här, pappa, se de inte som
konkurrenter utan en hjälpande hand.
För bättre människor blir nog svårt att hitta...

Ett barn kom idag

Inte vilket barn som helst.
Vårt barn.
Min dotter!
Min efterlängtade lilla tjej.
Idag växte jag.
Idag blev jag stoltare.
Du hamnade i min famn.
Du tog dig rakt in i mitt hjärta.
Min älskade lilla Bianca...

Jag älskar min fru

För att hon står ut med mig på alla sätt.

Jag märker själv ganska ofta att jag ska
göra något som borde ta tio minuter,
men jag är disträ och kommer på sju
sådana uppdrag på rad.
Så jag kan bli ute och greja i flera timmar,
sen tittar jag på klockan och tänker:
Shit, nu är nog älsklingen lagom förbannad!
Går mot huset, fäller in svansen mellan
benen och skäms, öppnar dörren.
Förväntar mig en sur min, men möts
istället av ett leende.

Har flera gånger lyckats sabba saker som
vattenbalja, skottkärra, hinkar och diverse
annat. Tror jag ska få skäll och höra nåt
i stil med: "Det här kostar att köpa nytt!"
Men icke sa Nicke. Ingen sån replik kommer.

Det är så skönt att ha en så positiv fru!
Jag har insett att det är många små saker
som gör livet lättare att leva.
Min fru är en gigantisk del i mitt liv och
gör det så mycket bättre att leva.
Jag älskar dig.

Vips

...så blev det imorgon!

Har tänkt mycket på massor.
Och jag vet inte vad som händer.
Händer något alls eller är det
bara jag som tror att något händer
eller borde hända?

Kan det vara mina nerver inför förlossning
och föräldraskap som stökar till i skallen?

Varför känns det som att något händer
om det inte gör det? Är det något
som sker bakom min rygg eller har nån
form av akut paranoia smygit sig på?

JAG BLIR GALEN OCH INGEN KAN
SVARA PÅ VARFÖR JAG BLIR DET!

Igår, idag, imorgon...

Det går bara runt i huvudet.

När blev allt så annorlunda?
Läste igen massa gamla inlägg i min
egen blogg. Spännande att se vad som
är som det var och vad som ändrats.

Men är allt som det borde vara?

Är vi fortfarande på väg åt samma håll

och har samma känslor för varann?

Jag vet att man efter ett tag kan bli

oense om saker och argumentera o dylikt.

Men har alla funderingar och problem

hittat sina lösningar eller är vi bara så

"insnöade" i rutiner att vi låtsas ha löst

dem och går vidare som om inget hänt,

i väntan på att ett nytt gräl uppstår?

Vad säger du, min kära?

Vågar du prata med mig om ALLT

eller vänder du ryggen till och blir stum?

Jag vet iaf att mitt recept på en lyckad

relation är kommunikation. Och än så

länge har det fungerat även fast vi ser

olika på saker.

För att klargöra:

Från inlägg av en "nykär" till "alldagliga"

inlägg. (Jag borde skriva mer kärleksfullt.)

Har jag blivit en grå och tråkig filur

och har jag förändrats till det sämre?

Pratar vi som vi gjorde i början eller

tar vi en kurva runt alla jobbiga saker

som vi borde prata om?

Jag bara undrar, för jag vill inte att

allt går fel utan att jag fattat varför.