Bli en mästare

på det du vill, kära barn.

Du kan göra vad du vill, inget är omöjligt.
Om du har hälften av din pappas vilja och
använder den vid rätt tillfälle, så klarar du ALLT!

Se till att du lär dig saker som behövs i livet.
Viktiga saker, bra saker och smarta saker.
Lösa problem och komma på hur man gör diverse
enkla lösningar på svåra problem är inte alla förunnat
har jag märkt genom åren, så se och lär och fråga mycket.

Oviktiga saker, misstag och erfarenhet får du på köpet.
De är, liksom mycket annat, en del av livet men LÄR av de!

Var uppmärksam på omvärlden, men bli inte som alla andra.
Var en "färgklick" i den grå massan: UNIK
Jag brukar säga till din mamma: "Om alla andra hoppar från
ett stup, var då den som tittar på, hoppa inte du också."

Din gamle far ska lära dig allt han kan och hoppas du snappar
upp en del av det. Det kan vara bra att kunna klara sig på egen
hand ibland. Men vad du än väljer att bli bra på, så ser jag
gärna att du går din egen stig genom livet, långt ifrån mina
fotspår. För den stigen leder inte till rikedom. Sikta högt och
landa halvvägs eller högre!

Det är ett privilegium att få se dig växa. Varje dag.
Jag längtar tills du är vuxen, men vill samtidigt stanna tiden.
Jag vet att när du blir äldre blir samtidigt jag förlegad.
Jag hoppas ditt liv blir fyllt av glädje och underbara saker.
Och vad du än gör, glöm inte bort att du alltid har pappas stöd!

Jag älskar dig, min "liten"

Ibland, men bara ibland...

...så känns det som om jag vill ge upp.
Bara släppa allt och ge upp helt.

Stress, slit, förseningar, problem...
Det hopar sig och flera saker händer samtidigt.
Hur går man vidare? Hur ska jag orka fortsätta?

För att ge någon form av förklaring:
Vi bor i ett hus en bit utanför stan.
Värme och varmvatten är helt styrt av en vedpanna, d.v.s
man eldar upp varmt vatten för att duscha och få värme inne.
Vi har egen brunn och eget avlopp. Alltså inte kommunalt vatten.

Man ska normalt sett ligga en säsong FÖRE med vedförrådet.
Alltså, den ved jag ska använda vintern 2010 ska vara kapad, kluven
och sedan ligga och torka från vintern 2009 till 2010.

Om något händer med avlopp eller vatten så får man åtgärda det själv
eller ringa en firma som tar hyffsat bra betalt för att fixa felet.

När jag nu, i skrivande stund, ligger ett år EFTER med vår ved,
stoppet i toan är ett faktum trots desperata försök att ordna det själv
och jag är ensam med barnen...
Dessutom är det nära att snön kommer och jag har en del bestyr att ordna
innan jag kan ploga den. Vedskjulet är nästan färdigbyggt, men inte riktigt.
Vinterdäck ska på 2 av 3 bilar till. Skulle behöva rensa stuprören innan det fryser.
Två rum ska målas om. Det ena är nästan klart. Jag har flera träd som
ligger fällda i väntan på att bli ved och har ett par kvar att fälla åt en granne.
Lillpojken, som är min styvson och bor hos oss på heltid, är nu 1 år och 10 månader.
Han är både högt o lågt, petar på allt, pratar, skriker, gråter, skrattar, leker.
Kräver 100% av min tid. Olyckor händer lätt.
Mat ska han ha och välling emellanåt.

Sen har jag ju en dotter också.
När har jag tid för henne?
Hur i hela helvete orkar man? När ska jag få känna att jag är tillräcklig för henne?
Finns jag där när hon behöver mig?

En vanlig dag...

...kan bli en mardröm.

Jag kan helt plötsligt slås av en ond tanke.
Tanken kan vara: "tänk om jag skulle tappa
dig när du ska ur badkaret" eller "tänk om
du blir påkörd när du är lite äldre" eller
"tänk om du möter en våldtäktsman".

Överallt lurar dolda faror!
Kommer jag någonsin att våga släppa ut dig
i vår förrädiska, våldsamma och olycksdrabbade värld?

Jag vet att jag någon dag blir tvungen,
men en liten del av mig hoppas att vi ska
slippa komma dit. Du är ju så liten och
söt, sårbar och oskyldig, ömtålig och go.

Uttrycket: "En förälder ska aldrig behöva
begrava sitt barn" har etsat sig fast i mitt
huvud och vägrar lämna det.
Tänk att en elak, hatisk och jävlig figur som
jag ska oroa mig för något så litet.
Men jag ÄR verkligen livrädd att något
ska hända...
Vill inte ens gissa vart mitt huvud skulle
ta mig då.

Hur kan föräldrar släppa taget om sina barn
och låta de upptäcka världen på egen hand?
Är det ens fysiskt möjligt?

Jag älskar min dotter och skulle göra precis
VAD SOM HELST UTAN ATT BLINKA
för att skydda henne och jag hoppas innerligt
att jag finns där om och när du behöver mig!
Min Bianca, min "liten" pappa älskar dig

Den oätbara "kräftan"

Idag hade jag en obehaglig klump i magen.
Skulle in till sjukan och kolla upp ett
födelse-märke som nyligen tillkommit.

Normalt sett så har jag barn runt omkring
som upptar tiden eller nåt att göra i övrigt.
Men när jag satt helt själv hos min mor
och bara hade mina tankar och insåg
vad som var det värsta tänkbara scenariot
så blev jag riktigt orolig.
Det händer inte ofta att jag är rädd
eller nervös, men nu kändes det inte bra.

Jag har ju hört om cancer många gånger
och det är inget jag vill prova ha.
På kort tid hann tankarna rusa igenom
liv och framtid. Barn, bilar, sjukhus,
otrohet, katter, föräldrar...

Ja, livet är skört och inget jag vill kasta
bort. Jag har redan skickat flera år åt
helvete på sånt som inte betytt något,
så det blev en rask tankeställare.

Med facit i hand så vet jag ju att det inte
var något farligt, men huvudet är kvar på
"tänk om..."

Tänk att det ALLTID är nåt skit som ska
ligga och jaga i hasorna!

Barn, slagsmål och inre konflikter

Nu var det ett tag sen, men här kommer
några av tankarna som har snurrat runt i huvudet.

Även fast jag har min dotter i närheten varje dag
så känns det inte som om det är tillräckligt.
Hon kan ge mig leenden och vara jätteglad,
men i nästa sekund så är hon alldeles tröstlös.
Och då mår pappa skit!
Oftast är det bara mammas tutte som duger...

Jag vet att hon bara är 2 månader och för liten
för att förstå vad jag säger och gör. Hon verkar
bara förstå mat, ny blöja och sova.
Så jag hoppas att min "distans" som jag inbillar
mig försvinner när hon växer.

Nu något helt annat.
När jag växte upp och under större delen av mitt
"vuxna" liv, så har det varit mycket stök, bråk och
osämja (milt uttryckt). Jag har sett och hört hur
familjemedlemmar blivit kallade ord som "hora,
fitta, idiot" och annat otrevligt. Har även sett hur
slag utdelats och spott hamnat i ansiktet i ilskan.
Mer än en gång har jag själv varit delaktig och
både hotat att ta liv och slagits.
Hur kan jag då vara en ansvarig familjefar idag?

Ja, hur fan kan jag vara det???
Är jag det?
Jag vill säga att idag har jag hittat det som för
mig känns som ett hem, den plats jag var ämnad
att leva resten av mitt liv på. Jag har mina barn,
min fru och våran gård med alla saker att pyssla med.
Så varför växer en "knöl" inom mig?
Varför går jag och väntar på nästa stora nederlag?
Jag undrar om all ondska jag sett och gjort har rotat
sig så djupt att jag inte blir av med den...
Jag har sett saker som de flesta i den så kallade
"civiliserade" världen aldrig får se.
Och alla brutna löften som jag fick tillsammans
med otrohet och andra svek, har de gjort att jag aldrig
kommer att finna ro i mitt sinne?

Kanske måste jag öppna den ventil jag har som är märkt
med orden "hat & våld" nån gång ibland enbart för
att just ventilera min ilska. Bara öppna på glänt,
inte som förr och låta allt strömma ut.
Det kanske räcker med en sandsäck och ett par boxhandskar?

Jag brukar använda uttrycket:
"Det går inte att piska ränderna ur en tiger."
Fan vet om det inte är mig själv jag ser varje gång jag
säger det? Kan jag någonsin ändra mig och bli den man
och far som jag vill vara?
Eller är jag redan det utan att veta om det och mitt inre
bara gör rebelliska försök att komma fram igen?
Jag vet att det är fel att säga, pappa, men jag önskar att
du hade varit mer lugn ibland och jag ärvt det av dig
istället för kort stubin och hetsigt humör.
Vi kunde prata om mycket, men sällan om vad vi sagt
och än mindre vad vi gjort mot varann och mot andra.
Det slutade väl mest med att vi startade nya konflikter.

Förlåt, pappa, men jag vill vara mer som Bosse.
Där jävlar har du en man som du borde haft som
förebild istället för en hårdnackad figur som farfar!
Måtte jag inte följa i era fotspår på den biten...

Liten tar tid

Inte var man direkt aktiv på bloggen sen
dottern föddes.

Fast det är klart, det finns ju viktigare saker
att göra. Som att leva och umgås med barnen t.ex.
Jag har helt enkelt inte tid att sitta vid datorn
lika mycket nu. Har bara startat min egen burk
3 gånger sen dottern dök upp.
Får låna fruns medan hon gör annat.

Önskar jag hann kladda ner lite tankar emellanåt,
för det är mycket jag vill skriva om.
Men, men... Det är som det är och jag väljer tid
med barnen framför datorn vilken dag som helst!

Medan jag ändå sitter här så...
Holy crap, vad min liten växer!
Dagarna bara drar iväg, snart är hon väl 5 år.
Många säger att hon liknar mig, men det enda som
jag kan säga säkert är att hon har min ögonfärg.
Hennes 3 syskon har mammas ögonfärg.
Man får väl se vad hon antar för skepnad tids nog.

En sak vet jag dock:
Jag älskar min liten vilken form hon än är skapt i.
Och ett stort tack till frun som gett mig det vackraste
jag någonsin fått.

Min dotter

Nu har du funnits hos mig i 9 dagar.
Men det känns som om du varit här
mycket längre, att jag aldrig varit
utan dig.

Du är som den sista biten i mitt livs
pussel, det som gjorde allt komplett.
Jag försöker att sätta ihop vettiga
meningar med hur jag känner för
dig, men vet inte om det är möjligt
att i skrift få fram det som finns
under min yta.

Jag älskar dig, Bianca.
Mitt barn, min "liten"