Ibland, men bara ibland...

...så känns det som om jag vill ge upp.
Bara släppa allt och ge upp helt.

Stress, slit, förseningar, problem...
Det hopar sig och flera saker händer samtidigt.
Hur går man vidare? Hur ska jag orka fortsätta?

För att ge någon form av förklaring:
Vi bor i ett hus en bit utanför stan.
Värme och varmvatten är helt styrt av en vedpanna, d.v.s
man eldar upp varmt vatten för att duscha och få värme inne.
Vi har egen brunn och eget avlopp. Alltså inte kommunalt vatten.

Man ska normalt sett ligga en säsong FÖRE med vedförrådet.
Alltså, den ved jag ska använda vintern 2010 ska vara kapad, kluven
och sedan ligga och torka från vintern 2009 till 2010.

Om något händer med avlopp eller vatten så får man åtgärda det själv
eller ringa en firma som tar hyffsat bra betalt för att fixa felet.

När jag nu, i skrivande stund, ligger ett år EFTER med vår ved,
stoppet i toan är ett faktum trots desperata försök att ordna det själv
och jag är ensam med barnen...
Dessutom är det nära att snön kommer och jag har en del bestyr att ordna
innan jag kan ploga den. Vedskjulet är nästan färdigbyggt, men inte riktigt.
Vinterdäck ska på 2 av 3 bilar till. Skulle behöva rensa stuprören innan det fryser.
Två rum ska målas om. Det ena är nästan klart. Jag har flera träd som
ligger fällda i väntan på att bli ved och har ett par kvar att fälla åt en granne.
Lillpojken, som är min styvson och bor hos oss på heltid, är nu 1 år och 10 månader.
Han är både högt o lågt, petar på allt, pratar, skriker, gråter, skrattar, leker.
Kräver 100% av min tid. Olyckor händer lätt.
Mat ska han ha och välling emellanåt.

Sen har jag ju en dotter också.
När har jag tid för henne?
Hur i hela helvete orkar man? När ska jag få känna att jag är tillräcklig för henne?
Finns jag där när hon behöver mig?