Bonuspappa...

...eller plastfarsa, extrapappa. Namnen är många.

Jag har just nu 2 st barn och ett till på väg.
Det som är lite udda är att de inte är mina.
Jag älskar dem som om de vore mina egna.
Fast gör jag det egentligen?

Jag vill iallafall tro det.
Men hur ska jag veta...?

För att få lite svar gick jag ut och sökte på nätet.
Skrev in ord som "styvpappa, orolig, funderingar m.m"
Hittade en blogg av Mille Lansburgh ett inlägg som heter
"Längtan".

Det gick lite som mina funderingar, men en av kommentarerna
fick mig att ifågasätta mig själv mer!

Är det så att jag inte älskar barnen fast
det känns så???

Nej, det kan inte vara rätt!
Jag VET att jag gör det och tänker fan
inte låta nån säga annorlunda!!!

Det barn som inte har fötts än blir kanske
svårare att säga nåt om än.
Men jag tänker fortsätta ha samma
inställning som jag haft:
Om jag är pappa, så är jag.
Oavsett biologiskt eller inte.
Där har ni MIN syn på det!


P.S. I love you ("mamma")