Jag vandrar på en för mig okänd stig.
Har aldrig varit i ett förhållande som detta.
Dags att sluta vara barn, när det redan finns barn i bilden.
Men hur går man från att vara en omogen och självisk dåre
till att vara en förstående, snäll och omtänksam surrogat-pappa?
Kan jag verkligen kliva in i den rollen?
Hur ska jag få svar på alla funderingar...
Kan bara hoppas att tiden ger mig de svar jag behöver.
Eller att min älskade säger att jag duger till att
fylla de skor jag borde gå i nu.
Önskar att min egen far var här och kunde hjälpa mig.
Ibland saknar jag dig, pappa.
Hoppas att någon en dag ser upp till mig och kallar mig pappa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar